Enkät
Riksförbundet Finska Krigsbarn gjorde åren 2001-2002 en enkät bland medlemmarna. Enkäten besvarades av ca 40 % eller 270 personer. Den innehöll flera uppgifter, som på olika sätt vill beskriva hur bakgrund, upplevelser och konsekvenser av krigsbarnssituationen påverkat såväl barndom som vuxenliv. Dess sista uppgift var en fråga om vilka positiva respektive negativa upplevelser man haft som krigsbarn. Det ankom på mig att sammanställa svaren och här följer min beskrivning och tolkning av svaren.

De postiva svaren
Ungefär en fjärdedel av de svarande upplever sin situation som krigsbarn som enbart positiv. Dessa framhåller i de allra flesta fall, att man kom till ett bra fosterhem. Man blev vanligtvis en i familjen, släkten, älskad som eget barn och inte sällan följs den första tiden av adoption. Den positiva relationen till svenskhemmet avspeglar sig också i att man poängterar att man fått god uppfostran, högre materiell standard, utbildning, kulturell utveckling. Mycket ofta betonas att man fått två familjer, två språk, två kulturer o s v. Någon säger sig vunnit högsta vinsten genom att ha kommit till Sverige. Eller det bästa som hänt. Överhuvud taget framhåller de positiva svaren ofta de materiella värdena; hade man måst stanna i Finland skulle livet troligen varit fattigare och svårare.
Uppåt en tredjedel upplever att de positiva och negativ faktorerna väger ungefärligen lika. Men här finns större variation i relationen till fosterhemmet – från den kärleksfulla familjen till den mera distanserade. Ganska ofta hittar man svar som handlar om att man fick mat, kläder, husdjur, kamrater mm.

Det finns också de som råkat ut för tämligen svåra om inte rent av mycket svåra förhållanden i Sverige, men i svaren hittas ändå några positiva inslag. Några uppger att man räddats undan, bomber, skräck, svält och kanske död tack vare resan till Sverige. Det är också bland dessa man finner svaren som betonar att man “härdats av svårigheterna”, blivit stark och orädd, lärt sig stå på egna ben, att klara sig själv, fått bredare eller djupare insikt om andra människors svårigheter. “Empati” är ett ord som återkommer.

Flera svar handlar också om lyckan att ha återfunnit syskon, släkt och vänner i Finland efter längre tids separation. I vissa fall kan det ha skett som en följd av medlemskap i Krigsbarns-förening. Många är stolta över sitt ursprung “att vara finne”. Slutligen hittar man svar som gäller den egna familjen. T ex att man i Sverige funnit sin livspartner, som man bildat familj med. Man gläds åt barn och barnbarn.

De negativa svaren
Generellt kan man påstå att de negativa svaren är avsevärt mera känslo- eller värdeladdade. Uppåt 70-75 % av de svarande hade tidigare i enkäten svarat att de önskat att de aldrig behövt bli krigsbarn. Detta faktum återspeglas tydligt i de senare svaren. Men det finns också några som svarar att de inte kan finna något negativt att notera.

Smärtan av separationen från föräldrar, syskon och andra släktingar är nog den allra starkaste känsloupplevelsen. För-lusten av de känslomässiga banden till den biologiska familjen uttrycks ofta, även bland dem som i flera andra avseenden lämnat positiva svar. Många svar antyder en långvarig och djup identitetskris: “Att inte höra till” vare sig i Sverige eller Finland återkommer liksom ordet “rotlöshet”. Andra talar om förlorad identitet, utanförskap, otrygghet, ensamhet, bristande självkänsla. Att ha förlorat sitt finska språk är en mycket ofta återkommande negativ upplevelse.

Stark värdeladdning och svåra personliga känslor finner man bakom ord som mobbing. depressioner, kris- och psykoterapi, "ut-och-in" på psykklinik, självmordsförsök, ångest, mardrömmar osv. Brustna äktenskap, relationsstörningar till partners, syskon, mödrar, t.o.m. till egna barn beskrivs som konsekvenser av barndomsupplevelserna.

Även separationen från fosterfamiljen har ärrat själen hos många krigsbarn, vilket särskilt gällt dem som varit i “bra fosterhem”. Men man kan också ana oerhört svåra förhållande för några barn, som misshandlats såväl psykiskt som fysiskt i fosterhemmen. T o m sexuella övergrepp antyds. Många av de äldre barnen kände sig utnyttjade som någon slags nådehjon.

Krigsbarnens enkätsvar visar på starka emotionella reak-tioner. Många har också avstått från att svara, troligen p.g.a. att man inte orkade med den inre känslostorm som kunde uppstå när man analyserade frågorna. 

På gott eller ont - man är ett krigsbarn livet ut.

Tapani Rossi