Nytt krig - nya barntransporter

I Finland bildades en ny myndighet: Socialministeriets Barnförflyttningskommitté, som med kraft och effektivitet organiserade det nya behovet av barntransporter. I augusti 1941 började de nya evakueringarna som skulle resultera i att 70 000 (eller fler) barn skildes från sina föräldrar.
Urvalet av barn skedde efter kriterier, som grundades på om fadern stupat, barnens ålder, familjens storlek och försörjningsförmåga och hemförhållanden. Barn ur småbrukar- och arbetarfamiljer från evakuerade områden blev därför vanligaste grupperna. Men det gjordes också andra selektiva urval, som genom att orter i Sverige inbjöd barn från sin finska vänort att komma. Ett sådant exempel var Halmstad som tog emot en grupp evakuerade barn från vänorten Hangö, som efter vinterkriget blev en sovjetisk flottbas.

Krigsutbrottet gav barnmottagningen en ny dimension, och då “Finska Sommarbarn” inte längre var en adekvat beteckning på verksamheten, döptes kommittén på senhösten 1941 om till Hjälpkommittén för Finlands barn och fick samtidigt en mer officiell status. Kommittén var närmast att likna vid ett statligt ämbetsverk.

Seppo och Tapani resklara från Kuopio den 29/9 1941 och anländer 2/10 till Lövestad i Skåne.

Merparten sommarbarn blev kvar i Sverige, många gånger på föräldrars begäran, men det fanns samtidigt krav på att barn i skolåldern skulle sändas hem. Föräldrar kunde med skärpa kräva att få hem sitt/sina barn, trots tidens allvar. Detta skapade den säregna situationen att hemvändande “sommarbarn”, som landsteg i Åbo ersattes samma dag med andra yngre barn, som gick ombord för sin första resa till Sverige.



Den svenska Hjälpkommittén, som med i stort sett helt frivilliga krafter svarade för mottag-ning, inrikes transporter, urval av och placering i fosterhem, vård på sjuhus eller barnhem mm. En stor och effektiv organisation hade skapats i samarbete med främst Röda Korset, Lottakåren och Rädda Barnen. Såväl svenska kyrkan som frikyrkor deltog i aktiv arbetet.

En mycket viktig grupp i Hjälpkommitténs organisation var kommitténs länsombud. Det var dessa som kom att svara för den enda “folkbokföring” eller lokala registring som fanns över krigsbarnen i Sverige. Den kyrkliga folkbokföringen gjorde inga anteckningar i inflyttnings-böckerna om krigsbarnen.



Lugnet före stormen
Transporterna av barn till Sverige pågick under hela första halvåret 1942 med 2-3000 barn

per månad, för att nästan helt upphöra i juli månad. Sommaren detta år sker istället hemtransporter i större skala, för att minska i omfattning under hösten och våren. Detta mönster upprepades år 1943.

Den evakuerade karelska be-folkningen återvände till sina hem de tvingats lämna i mars-april 1940. Självfallet ville föräldrarna också ha hem sina barn. I juli 1942 fanns mer än 20 000 barn i Sverige, men skaran minskade till ca 7 500 barn i dec 1943. Detta var också en följd av att såväl i Finland som i Sverige ifrågasattes barn-transporterna

Pirkko, Seppo o Tapani kommer hem till Kuopio 4.6 1943 efter fem dygns tågresa.  Modern hade inte sett sina tre minsta barn på nästa två år.

Barnen kunde inte språket när de kom hem.

Stormen före lugnet
Efter att Tysklands 6:e armé krossats vid Stalingrad 1943 och ryssarna i januari 1944 lyckats bryta belägringen av Leningrad, inser Finland att ryssen kan komma när som helst. Hotet blir plötsligt överhängande. Detta leder till en febril aktivitet att åter sända barn till Sverige.

Barn som kom hem sommaren eller hösten 1943 skickas iväg igen, efter bara några månader hos den egna familjen, nu ofta i sällskap med något yngre syskon. Visst fick åtskilliga barn återkomma till tidigare fosterhem, men många fick en helt ny placering, inte sällan efter en tids vistelse på barnhem.
I februari/mars månader 1944 tvingas uppåt 11 000 barn lämna sina familjer. Ytterligare flera tusen barn sänds iväg hela våren och sommaren. Kulmen nås i september, då vistas sam-tidigt ca 40 000 finska barn i Sverige. Det blev då svårt att hitta fosterhem till alla. 

Vid sidan om de officiellt organiserade barntransporterna förekom ett okänt antal privata. Någon egentlig statistik över den privata förmedlingen finns inte, men det görs troligt att det kan röra sig om tusentals barn.
Den 5 september 1944 upphör krigshandlingarna och två veckor senare träffas avtal om vapenstillestånd. Och från denna tid sker hemkallandet av de finska barnen särskilt under sommarmånaderna 1945, 1946 och 1947.