Minnen
BARN OCH KRIG
Krigsbarn
Vinterkrigsbarn
Sommarbarn
Fler krigsbarn
Lapplandsflykt
Institutionsvård
Mottagarlän
Rätt eller fel ?
Positivt o negativt
Personliga berättelser
Minnen
Privat
Arkiv och bilder
Ny bok
Transporter
Finlands tre krig
Krigsbarnsminnen - Några personliga berättelser

En liten pojkes minnesbilder

Bilderna från krigstiden och innan han var sex år i den lilla kuststaden i Österbotten bär han alltid med sig. Det finns inget kronologiskt, inget sammanhang i upplevelserna. En del av dem såg ut så här:

Han gick med sin mamma sedan hon slutat arbetet för veckan till stadens allmänna bastu. Där satt kraftiga kvinnor på lavar och drev fram svetten med stora björkriskvastar. Värmen och ångorna stack i huden och gjorde det svårt att se. Efteråt fick han hallonlemonad ur en flaska med porslins-propp. Lemonaden smakade underbart.

Han bodde med sin mamma och mormor i en lägenhet med ett rum och kök i en långlängad träkåk full av loppar. Man brukade avliva dem genom att kasta dem på vedspisens glödheta järnringar.

Han tyckte att det var ett företag att gå på utedasset därför att trappan upp till sitsen var så lång för honom.

I vedboden fångade han råttor och gick till polisstationen med svansarna och fick då ett par penni stycket.

Några avlägsna släktingar bodde på landet. När han kom in i storstugan lade han märke till den öppna spisen till vänster om ingången med den höga tröskeln och så trasmattorna på golvet. Genom fönstret kunde han se brunnen på gården med sin långa höga brunnsstång. Men det som satte det djupaste spåret i den lille var bilden av en rysk soldat med öron-lappsmössa med stjärnan i pannan som hängde ovanför dörren. Soldaten såg ledsen ut och därför blev han också sympatiledsen.

Det hade varit lugnt i staden men en dag kom soldaterna och deras taktfasta stöveltramp hördes på många gator. De hade tagit kvarter på brandstationen där han tidigare tillsammans med andra barn fått vara med om julgransplundringar.

En dag ljöd sirenerna då sprang han tillsammans med andra ut i skogen för han bodde inte långt från den. Några skyddsrum fanns inte i något av hans kvarter.

Utanför staden fanns ett fångläger. Det var ryska soldater som vaktades av tyskar. Många av dem bar skärmmössor med platt kulle.

Så kom resan till Sverige. Av avskedet mindes han ingenting däremot blev resan en bitter upplevelse. Han fick viss tröst av en sjuksköterska som medföljde tåget.

Börje Dahl

 

 

 

Ryska krigsfångar

I januari 1943 skriver en flicka till sin syster i Sverige. Brevet är skrivet på finska men har blivit översatt till svenska, så systern skulle förstå.

Kära, snälla syster
En hälsning härifrån Helsingfors. Och tack för paketet. Tusen, Tusen tack för dockan och servisen. De var så vackra, alla tyckte de var så vackra, och matvarorna var så goda. Mor gjorde soppa av äppel-marmeladen, här får man inte sådan godsaker, t.o.m. karameller är på kort.
Nu har jag sammalagt 10 dockor och deras namn är Sirkkaliisa, Martta, Sinikka, Tuula, Ester, Liisa, Shirley Temple, Tuulikki. De är nästan alla pappersdockor, men två är riktiga dockor och den dockan ni som skickade den heter Sirkkaliisa.
Nå, mår ni bra där borta? Vi mår bra.
Nå, många hälsningar till er alla från far, mor och din syster Riita och alla bekanta.
Hej, hej!

Försoning?  Ja!

En varm augustidag för över sextio år sedan var lyckan full-komlig. Olga och Ilmari fick då sitt andra barn, en liten svarthårig dotter, Paula. Två år tidigare hade de begåvats med en son, Matti.

Den lilla familjen bodde i en trevlig lägenhet i Helsingfors´ centrum. Där hade Olga lämnats ensam med sina två döttrar för många år sedan. Hennes dåvarande man hade lockats av den ryska propagandan att ta sig över dit för att starta ett nytt, lyckligt liv efter första världskrigets slut. Emellertid återvände han aldrig. Genom ett utsmugglat paket uppmanade han Olga att till varje pris stanna kvar i Helsingfors med döttrarna. Han var tillfångatagen i en gruva i Uralbergen.

Kriget kommer
Men nu hade lyckan vänt. Olga hade bildat en ny familj. Säg den lycka som varar för evigt!
1939 startade andra världskriget! Deras lilla värld förändrades drastiskt. Familjen Virtanen lämnade i all hast Helsingfors, och tog sin tillflykt till Heinola, en liten vacker stad. Där hade de ett hus vid stranden av Kymmene älv. Över denna älv sträcker sig en järnvägsbro, som under kriget utgjorde en länk till Helsingfors. Där fraktades soldater, vapen, ammunition, och mat vilket fienden till varje pris ville förhindra. Brofästet blev ett mål för de ryska bomblasterna. Man gjorde raid på raid, men lyckades inte träffa målet. De kringboende fick evakueras.
Säkrare hos “mummu”
Olga tog barnen med sig till Ilmaris mor i Onkiniemi. Hon hade en liten stuga i skogen där de kunde få en fristad. Olgas två vuxna döttrar från första äktenskapet hade också bildat
familjer. De kom också dit. Så fylldes mummus hus med åtta små barn och några vuxna. Det blev minst sagt trångt och stojigt.

Nära stugan finns en liten sjö, där man kunde fiska. Mummu hade en lite eka för detta ändamål. Dessutom hade hon en åker, där man odlade potatis och grönsaker. I skogen runtomkrig plockades bär och svamp, och från bondgården i närheten fick man mjölk och ägg. Olga var en mästare i att trolla fram mat på bordet till alla hungriga magar.
Barnen lekte på gårdsplanen och i sandlådan vid den solvarma uthusväggen. De letade smultron i åkerkanten och lekte gömma i skogen. Lekarna avbröts alltsom-oftast av tunga bombplan, som kom dånande över skogskanten. Alla sprang då in i skogen och gömde sig. De allra minsta hade svårt att hänga med.
Vilken skräckfylld upplevelse!

Familjen växer
Allt stim och stoj, alla svårigheter att klara av blöjbarn under dessa förhållanden tog hårt på Olgas krafter. Hon var över fyrtio år! Ilmari syntes alltmer sällan. Han var inkallad till militärtjänstgöring. Ibland kom det hem en trött, hungrig, skäggig och smutsig man, märkt av fasansfulla upplevelser. Doften av fuktiga kläder, av skog , mossa och brandrök finns kvar i luktminnet.
Olga blev gravid igen, och i februari 1940 föddes Raimo en kall vinternatt. Olga ville inte föda barnet i mummus stuga bland alla de andra små, varför hon promenerade, stödd på en sparkstötting, två mil till en skola, där barnmorskan uppehöll sig! Nu blev det ytterligare ett spädbarn att ta hand om.

Bördan blev allt tyngre för Olga.
Hon lyssnade på radioutsänd-ningarna om barntransporterna till Sverige, det bekymmersfria, rika landet i väst. Till slut föll hon till föga. Det var 1942. När Raimo var två år och Paula tre och ett halvt år, sattes de på en buss i Heinolas centrum tillsammans med många andra barn . De skulle köras till tåget, och med detta forslas till Sverige via Haparanda. Bilden av de vita husfasaderna runt torget i Heinola bet sig för alltid fast i Paulas minne. Äiti Olgas sista ord till barnen när bussen startade var: “Ei itkä”, inte gråta. Det gjorde vi! Mycket!
Isä Ilmari visste inget! Ilmaris bestörtning var stor, när det gick upp för honom att hans två minsta barn deporterats till Sverige. Äiti Olga tröstade honom med, att de snart skulle få komma hem igen. Så fort kriget var slut! Det skulle nog inte hålla på så länge! Trodde man! Storebror Matti var kvar i Finland. Han protesterade vilt när sverigeresan kom på tal. Han ansåg att han behövde hjälpa äiti Olga i hemmet, nu när isä Ilmari var i kriget. Det behövdes bäras ved och vatten och passas barn och mycket annat. Så fick det bli.

Resan föreföll oändlig. Enda minnet från denna långa resa är när vi avlusades och tvagades vid ankomsten till Haparanda. Jag blev djupt indignerad när tanterna omilt skrubbade min lillebror Raimo där han satt i ett träkar med varmt löddrande vatten. Min lillebror var minsann det renaste och finaste som fanns, och förresten var det jag som skulle sköta honom, för det hade äiti Olga sagt! Tanterna log sina milda, hulda leenden. De förstod inte finska!

Åmål blev mitt mål
Målet för vår långa resa var Åmål i Dalsland. Massor av människor trängdes på perrongen, ivrigt sökande bland de små resenärerna. Namn och nummer skulle stämma. Min nya röda hatt försvann i röran, och byttes ut mot en ful grå mössa! Vilken skymf! Ett vänligt par lyfte varsamt upp mig ur folkmassan och försökte förgäves få kontakt med mig. Jag skrek och grät och pekade på Raimo, min lillebror, som fördes bort av en annan familj! Honom skulle ju jag ta hand om! Slutligen förstod man att vi nog var syskon, fast väldigt olika. Raimo var blond, blåögd och kraftigt byggd, medan jag var en liten 12-kilos flicka med svart hår och bruna ögon. Betydligt mindre än min endast tvåårige lillebror. Jodå! Samma adress och föräldrar i Finland! Syskon! Emellertid var inget av de svenska föräldraparen berett att ta emot mer än ett barn! Man ordnade dock så att familjerna fick kontakt och lovade att syskonen skulle träffas ofta. Så bar det iväg från järnvägsstationen till det nya hemmet i Sverige.

Nytt och spännande
Det var nytt och spännande. Jag fick sitta i en cykelsadel på en cykel, vilket jag aldrig tidigare gjort. Efter en kort stunds promenad steg vi in i det nya hemmet. Precis innanför dörren stod en gul vaxdukshund med svarta prickar. Den var slät och len och luktade så gott. Inga andra barn kom heller och tog den ifrån mig! Jag fick ha leksaken ifred! Så blev det den första kvällen i det nya hemmet. När jag kom in i sovrummet tittade jag storögt och sade: “Sänky” Säng! Det hade jag inte haft sedan mitt första levnadsår, och det mindes jag givetvis inte. En fin säng med bilder på sänggavlarna och vackra lakan med mitt namn broderat. En kudde med rysch! Det kändes svalt och skönt att krypa ner i denna rena, fina säng.

Alltmera svensk
Ett nytt liv började i det nya landet. Man ordnade en svensk lekkamrat, som var i samma ålder. Jag hade haft en lite äldre kamrat hos mummu, Hilkka. Raimo och jag träffades emellanåt. Snart blev svenska vårt språk när vi lekte. Finskan försvann helt. Vi fann oss tillrätta. Jag hade underbara föräldrar, som gav mig trygghet och kärlek. Äiti Olga skickade brev på brev. Varje gång ett brev kom från Finland, revs känslorna upp igen. Mina halvsystrar kunde svenska, varför de flesta breven var översatta. Olga kände att hon tappade taget om sina minsta barn. Kriget drog ut på tiden, varför det inte blev det korta vistelse hon hade hoppats på från början. Halvsystrarna kom på besök en gång. Troligen i samband med att de hämtade hem sina egna barn, som också skickats till Sverige. Varje gång det kom ett besök “hemifrån” kändes hela den nya, trygga tillvaron hotad. Jag var rädd!
Raimo kom efter en tid till en annan familj i Skåpafors, eftersom den första familjen inte behandlade honom väl. Avståndet blev större och besöken färre. Vi förlorade kontakten.

Så kom min skolstart 1945. Äiti Olga ville att jag skulle återvända, men många böner och tårar bevekade henne. Dessutom var det fortfarande stora svårigheter i Finland efter kriget. Hon ansåg att jag hade det bättre i Sverige. Jag fick stanna tillsvidare. Skolan började och jag trivdes, men många gånger sprang jag hem efter skoldagens slut, med sprängande bröst, livrädd för att ett nytt brev hade kommit, med nya krav på återresa. Hellre dog jag! Sådana brev damp ner med jämna mellanrum under de följande åren.

Min mor blev ett hot
När Raimo hade skolåldern inne skickades han tillbaka till Finland utan diskussion. Han tog mycket illa vid sig. Pratvägrade, matvägrade, rymde emellanåt och skolkade från skolan. Ungefär ett år efter Raimos återresa, kom äiti Olga till Åmål. Jag tror att hennes avsikt var att hämta mig, eller åtminstone försäkra sig om att jag hade det bra. Det hade jag verkligen! Jag tyckte om skolan och skulle dessutom få börja i realskolan. Om jag ville skulle skolgången fortsätta med gymnasium.
Jag hade många kamrater, och fyllde min lediga tid med att rita och måla. Det hade jag för övrigt gjort sedan den dag jag kom till Sverige. Jag var tvungen att stå på knä på en stol för att nå upp till skrivbordet. På så vis slet jag ut tyget på två stolar! Pappa Fritz försåg mig med ritpapper och färger och mamma Britta sparade alla färdiga bilder i pappkartonger.

När äiti Olga kom, rymde jag till skogs. Till slut fick hungern mig att återvända hem, sent på kvällen. Då smet jag in på toaletten, låste om mig, och förklarade att jag inte tänkte lämna detta ställe förrän “hon där” lovat att jag fick stanna i Sverige. Effektivt! Det fanns bara en toalett! Man ordnade fram en tolk, fast det måste ha varit mycket sent på natten. Slutligen kom de förlösande orden “Ja, du får stanna, men du är min dotter. Ingen adoption! Du måste skriva brev och kort, hålla kontakten.” Detta accepterade jag och lämnade min tillflyktsort, till allas lättnad!

Stegen mot återförening
De följande åren förflöt lite lugnare. Jag gick i gymnasiet. Ägnade mig åt musik och måleri. När jag fyllde 18 år och var myndig enligt finsk lag, åkte mina svenska föräldrar och jag för första gången till Finland. Jag hade plötsligt insett vad äiti Olga fått utstå! Hon hade tvingats lämna ifrån sig ett av sina barn till en annan kvinna. Hennes barn ville inte veta av henne! Jag måste förklara hur ett barn tänker och hur jag kände nu! Det blev ett starkt känslomässigt möte. Kontakten blev bättre efter detta besök.

Egen familj
Så småningom bildade jag familj. De svenska barnbarnen visades upp i Finland. Barnen kände sig rika eftersom de hade två morfar och mormor! De lärde sig lite finska av sina kusiner, och såg fram emot våra resor dit. Den sommaren som Anneli, min dotter var tre och ett halvt år var vi i Finland på besök. En dag satt vi, min make, äiti, isä, Matti och mina halvsystrar och försökte konversera. I solstrimman, som kom in i rummet stod lilla Anneli och lyssnade storögt. Då böjer sig isä Ilmari fram, denne tystlåtne man, lyfter upp sitt lilla barnbarn och säger “Pikku Paula”, lilla Paula. En stor tår rullar ner för hans skäggiga kind.

Livet rullade på
Tiden fylldes av familjen och jobbet. Varannan sommar besökte vi Finland, reste runt och utforskade detta vackra land. Inte förrän i femtioårsåldern kom jag att besöka min barndomsstad Heinola och Onkiniemi där alla dramer hade utspelats. Kvar på näthinnan fanns de vitstammiga björkarna, de stolta raka tallarna, den frodiga växt-ligheten vid Kymmeneälv, vårt lilla hus, de vita fasaderna runt torget i Heinola. Jag kände respekten för älvens svarta vatten, det stora hotfulla brofästet, som stått emot alla bombanfall. Jag mindes värmen från den solbelysta stugväggen där vi lekt i sanden. Jag mindes doften av björkar och röken från bastu-eldningar. Jag var betagen, förälskad i detta vackra land. I denna stund vaknade även längtan att erövra språket!
De första språkövningarna fick jag lustigt nog från beskrivningen på påsen Lämmin Kuppi, Varma Koppen. Kvällskurser, egna studier, många besök hos mina bröder i Finland har delvis öppnat dörrarna till detta annorlunda språk. Som ett
bevis på min tacksamhet att ha återfunnit allt detta: syskonen, landet naturen, språket och musiken kommer alla dessa så välkända, men ändå okända platser och stämningar att uttryckas genom mina penslar. Ett försök att ta det till mitt hjärta och försonas med sitt öde. Vända det negativa till något positivt.

Denna sommar, 2002,
fick jag veta genom min barndoms lekkamrat Hilkka, att äiti Olga slutligen kommit fram till att det nog var tur att Paula stannade i Sverige. Annars hade hon blivit mjölkpiga i granngården! Vilket öde! Trots allt, tack äiti Olga!


Paula Stéen

 

 

 

Heinola

 

 

Bomber över Helsingfors

Född fem dar innan bomberna föll

 

“Han har varit i hetluften med både svenska och finska politiker. Det var på Kekkonens och Gunnar Hedlunds tid. Uppfödd sen fyraåring i Göinge och nu aktiv i Skåneföreningen SFK. Jorma Enochsson har varit journalist och politisk sekreterare åt förre centerledaren Gunnar Hedlund, som han också skrivit en bok om.”

Den 30 november 1939 föll bomberna över Helsingfors och andra stora finska städer. Jag minns inget av det – självklart; jag vara bara fem dar gammal! Men historien berättar, att den ryske utrikesministern Molotov meddelade, att man endast fällt bomber med bröd över Helsingfors.
Min hemgata var Mikaelsgatan 23 C, endast två kvarter från huvudstadens järnvägsstation. Jag har varit där – 30 år senare – och husen fanns kvar men ärren efter granatsplitter satt i väggen.
Jag minns bättre Hässleholms järnvägsstation och mitt blivande hem, sju kilometer därifrån i Koboda, Vankiva där jag skulle få mitt riktiga bröd, få läsa läxan, klappa katten och mjölka korna och köra och skriva maskin.

Den lille tolken
Svenska hade jag lärt mig då jag fanns i difterikarantän på ett epidemisjukhus i Uppsala i ett år, och bistod nu alltså som femåring som tolk för en annan motsträvig finnpojk vid 13 år som vägrade prata svenska.
Att kriget inte var slut förstod jag av bilderna i tidningen. Det hände, berättade mina fostersyskon, att jag tog tag i far Enochs stora brödkniv vid köksbordet och skrek “Molotov, Molotov…! ” Där satt visst både rysskräcken och rysshatet hos den lille Jorma Tauno Häkkinen, som var– mitt födelsenamn.

Flykt till dasset
Man varnades självklart när man var busig och besvärlig, med både” ryssen” och risken av att återförvisas till Finland, men då blev min tillflykt hönshuset eller utedasset, där man förresten kunde titta i tidningen i lugn och ro. När jag sen blev myndig, fått mina syskons Enochsson namn och börjat röra på mig, satt ändå något av minnet kvar. Så t.ex. då jag ca 25 år senare på allvar skickades till Moskva på en reportageresa för Skånska Dagbladet, vågade jag inte berätta det för “dom där hemma”. Rysskräcken satt ju fortfarande kvar hos dom.

Journalist
Att bli journalist – eller “skrivare”- lockade inte riktigt förrän under lumpen i Karlskrona, då jag hade civilt extraknäck som korrekturläsare och kåsör på Sydöstra Sveriges Dagblad. Tidnings-jobbet lockade och det blev jobb på Blekinge-Posten i ett par år, innan Skåne lockade igen. Efter ett par år vid Skånska Dagbladets Hörbyredaktion och vid huvudredaktionen i Malmö blev jag tidningens förste riksdags-reporter. Det med-förde flera resor till Finland, främst Helsingfors bl.a. i samband med riksdagsval och presidentval. Då fick jag flera tillfällen att träffa och intervjua kända profiler såsom statsministrarna Karjalainen och Virolainen.

Redan tidigare hade jag medelst ett journaliststipendium från Föreningen Norden besökt Helsingfors för reportage och naturligtvis för första gången träffat min bror, ett par fastrar samt kusiner. Min mor dog i 40 årsåldern och far stupade som fänrik i fortsättningskriget 1942.

Detta med makten, politiken och journalistiken har ju alltid haft sina sidor och jag fick erfara det mer och mer, då jag också blev centerledaren Gunnar Hedlunds personlige politiske sekre-terare. Jag blev då plötsligt medveten om hur nära Finland man var igen. På denna sidan fanns Hedlund, på andra Kekkonen.
Jag har jämfört de båda centerpolitikerna som tvillingar, längden och tempera-mentet till trots. Båda var födda år 1900 i nordliga landsdelen, blev båda juris doktorer, politiskt “fostrade” som agrarer och senare ledare för respektive politiska parti, senare kallat center-partiet. Båda blev också ministrar, medan Hedlund inte som Kekkonen blev president; sådana fanns ju inte i Sverige!!


Jorma Enochsson

 

Minnesbilder från första resan till Sverige

 

Det första jag minns

är när jag sitter i tåget på järnvägsstationen i Jyväskylä och vinkar adjö till mor, som står på perrongen bland många andra anhöriga till barn, som är med på tåget. Året var 1942 tidigt på våren. Tåget är fullt med barn som skall till Sverige från krigets Finland. Jag var mycket ledsen, det var första gången i mitt 6-åriga liv som jag är ensam från min familj. Jag var yngst i familjen, jag hade två syskon, Matti 10 år och Anja 11 år gamla, senare föddes min lillasyster, Pirkko; som är 11-år yngre än jag.

Nästa minne är när vi var på båten.

Det var storm och vi mådde illa, så vi fick lägga oss på däck med filtar över oss. Annars låg vi under däck i våningssängar. Vi var mycket rädda, så när vi såg land med svenska flaggan blev vi mycket glada.

När vi kom till Sverige

blev vi läkareundersökta, jag tror det var i Uppsala, och “avlusade”, innan vi åkte vidare. Jag kommer ihåg en liten pojke, som lottorna tvingade att äta upp maten som vi fick, och han kräktes upp allt efteråt. Vi var ju inte vana så kraftig och näringsrik mat. Sen åkte vi tåg till våra svenska hem. Av tågresan minns jag, att vi låg och sov överallt i vagnen, till och med på hatthyllorna. Tåget stannade på många stationer och lämnade barn till sina svenska hem innan det var dags för oss som skulle till Hässleholm med omnejd. Där stod vi uppe på trappan till tåget och såg alla människor som skulle ta hand om oss nedanför på perrongen. En lotta läste på våra adresslappar, som vi hade hängandes runt halsen, vad vi hette och vem vi skulle till. Ninna (jag kallade mina svenska fosterföräldrar för Ninna och Okki,) tog emot mig och sa: O, en liten påg! Jag hade nämligen blivit pojkklippt i Uppsala. Från Hässleholm åkte vi vidare tåg till Sösdala där mitt svenska hem fanns. Vi, Ninna och jag, satt mittemot varandra på tåget och kunde inte prata med varandra.

På den tiden

bodde vi på anda våningen i en villa, som Ninna och Okki hyrde av två äldre tanter, så jag fick vara tyst och stilla så inte tanterna stördes. Jag minns hur jag stod i fönstret och tittade ut och tänkte: tänk om mor kom bakom hörnet på närmaste hus. Jag längtade efter henne så enormt. Jag minns när Okkis mor kom och hälsa på för första gången, hon hade en fin docka med till mig, men jag var rädd att hon skulle ta mig därifrån jag förstod inte vad hon sa. Hon var gammal och skrynklig så jag tyckte hon liknade en häxa, men när jag lärde känna henne bättre så var hon den snällaste “farmor” man kunde tänka sig.

För att jag skulle lära mig svenska fick jag 2 öre för varje nytt ord jag lärde mig och det tog inte så lång tid förrän jag kunde göra mig förstådd. Den första sommaren var jag i Sverige tills jag började första klass i skolan i september i Finland. Jag reste nästan varje sommarlov hit till Sverige och under de första åren hann jag glömma finska resp. svenska språket.

Ninna ordnade så att min syster Anja fick komma till en familj, som bodde i ett stort hus bara tvåhundra meter bort. Vi fick inte träffas för att vi skulle lära oss svenska, men vi träffades ändå i smyg. Anjas tant och farbror hade ett snällt hembiträde som hette Alma. Ofta satt jag med Anja i deras stora hemtrev-liga kök, som hade Aga-spis, och blev bjuden på saft och bullar av Alma. Anja bodde hos en “fin” och materiellt sätt bättre familj än jag, men jag tror att jag hade mera omtänksamma och kärleksfulla fosterföräldrar än vad hon hade.

Det här är vad jag kommer ihåg av min första resa hit till Sverige som krigsbarn. Som jag nämnde tidigare så gick jag i skolan i Finland och tog realexamen där så småningom. När jag var 18-år flyttade jag hit för gott och träffade Berndt, min man, vi har varit gifta i 47-år och har 3 barn, 8 barnbarn och 2 barnbarnsbarn. Ändå så tycker jag att jag inte hör 100 % vare sig till Finland eller till Sverige och jag kan varken svenska eller finska till 100 %.


Ritva Neuvonen-Jönsson

 

 

 

Ödemarksbarn – Krigsbarn

 

Det var den 6 augusti

1940, exakt 5 år före Hiroshimabomben. Mamma skulle föda barn. Själv skulle jag fylla 5 år och min bror 12. Pappa hade dött på våren i en hjärtsjukdom, 46 år gammal.

När kvällen kom

fick min fick min bror och jag sova i uthuset. Det var ovanligt och spännande. När morgonen kom, fick vi komma in i stugan, som bestod av bara ett rum. Då låg mamma på en av de väggfasta bänkarna, precis som pappa gjort innan han dog. Vi brukade alltid ligga på golvet annars, för några sängar fanns inte. Mamma låg på bänken och det satt en främmande tant där också. I en vagga låg min lillasyster. Fyra månader senare skickades hon bort, troligen för att det inte fanns någon mat till henne. Jag fick inte veta vart hon tog vägen. ( Senare fick jag reda på att hon kom till ett barnhem i södra Finland.)

Själv reste jag med min binnikemask och en lånad tygväska till Sverige 1942. Det ansågs att jag hade svultit ihjäl annars. Det tog 15 år innan jag fick tillfälle att lämna tillbaka väskan.

När min syster var 16 år
skrev hon sitt första brev till mig. Sen dess har vi brevväxlat.
1961 åkte min man och jag med bil till Finland. Vi träffade mamma och de två äldsta syskonen i barndoms-hemmet, som ligger i Taivalkoski, på Haparandas breddgrad och nära ryska gränsen.Vi åkte också till Helsingfors, där lillasyster bodde. Då möttes vi för första gången och upptäckte att vi såg nästan likadana ut. Gester och rörelser var också lika. Svårigheten var språket. Jag hade glömt min finska. Som tur var kunde min syster lite skolsvenska och vi förstod varandra.

Det visade sig att vi också haft liknande uppväxtförhållanden. Båda våra adoptivmödrar var ogifta kvinnor, s.k. hemma-döttrar, som passade sina gamla fäder. Skillnaden var att min systers adoptivmor gifte sig sen och fick två flickor. Så min syster har systrar som inte är mina systrar.

Vår biologiska mamma
har varit en enastående stark kvinna. Bara 1.47 m lång levde hon hela sitt liv i ödemarken. Födde 6 barn, varav två dog i späd ålder. Som änka fick hon sköta gården själv med hjälp av tonårssonen. Hon klarade också av att skicka iväg de två yngsta barnen, för att de skulle få ett bättre liv.
Mamma dog 1981, 85 år gammal.

På flyget hem efter mammas begravning skrev jag följande dikt:


Kära Mamma

Medan du levde kunde vi
inte förstå varandra,
ty vi talade två olika språk.

Men nu när du
befinner dig i din himmel
tror jag att
språksvårigheterna
är borta.

Jag ville en gång
tacka dig, mamma,
för allt du gjort för mig.
Du hade modet
att lämna bort ditt barn
och låta det stanna borta
hos andra människor
för att det var bäst
för barnet.

Det var en osjälvisk
och modig handling
en mors offer för sitt barn.

Tack, mamma,
för att du hade det modet.

 

Annikki Nilsson

 

Hemvändardag  i augusti 2002

 

Den 22 dec 1939 fick vi fly från vårt hem i Hämekoski.

Far var inkallad, så det blev mor som fick klara av att samla ihop det tillåtna och nödvändiga för sig och sina fem barn – Helmer 12½, Maria 10½, Seppo 3½ och jag 2 år samt lillasyster Pirkko 6 veckor gammal.

Ganska nära vårt hus fanns en väg-/järnvägskorsningen som var ett viktigt mål för ryskt bombflyg, så evakueringen var ett måste. Jag har inget eget minne av händelsen, utan syster Maria har berättat att vi var på resa i två dygn innan vi slutligen kom fram på julafton till Jyväskylä, där mormor tog emot oss i sitt lilla hus.

I mina gömmor har jag några fotografier från Hämekoski. Mor har gett mig en del och ett album fick jag ärva efter hennes död. Med hennes, mina äldre syskons berättelser och de gamla fotografierna har jag skapat en bild av hur det kunde ha sett ut i där vi bodde.

Min bror Seppo har ofta pratat om att vi två skulle resa till Hämekoski och söka upp husen där vi bodde, nu när möjligheterna att resa till Ryssland blivit lättare. Jag hade inte något större intresse av det, dels för att jag inget mindes och dels för att jag var övertygad om att husen inte fanns kvar. Att se ruiner lockade inte mig. Men så i juni skickade Seppo en nytagen bild där han står framför ett hus som jag känner igen från ett gammalt fotografi. Han berättade att han t.o.m. varit inne i bostaden. Detta utlöste min nyfikenhet och reslust. Den 11 augusti bar det iväg – 101 mil till Valkeavaara, där en brorsdotter och hennes make bor.

Fågelvägen från Valkeavaara till Hämekoski är det bara ca 2-3 mil, men landvägen via gränsstationen i Värtsilä var det en resa på ca 10-15 mil. Det blev en på många sätt minnesvärd resa. Mest bestående minne är nog den fattigdom, tristess och passivitet som präglar trakten. Sedan Finland tvingades bort från området har knappast något underhåll alls gjorts av hus och bostäderna. Förfallet är otroligt, särskilt på landsbygden.

Hämekoski är en liten by med endast ett fåtal hus som överlevt totalt förfall. Längst med en liten bygata låg tre stycken hus som var och en kunde vara det hus vi lämnade 1939. Till en början blev vi övertygade om att det första huset vi kom till var “vårt hus”. Men så jämförde jag med ett fotografi detaljer på huset och i omgivningen och kom fram till att det inte kunde vara rätt. Seppo lät sig inte genast övertygas, men jag gick bygatan fram och ser att husen har nummer; 4, 3, 2. Nummer 1 finns inte. Men några meter bortom nr 2 ser jag det jag väntat – ruinen av sockeln till ett hus. Även Seppo måste nu medge att det var detta vi sökt. Träd, omgivning och annat stämde med det gamla fotografiet. I det som varit en källare växte nu träd. Men vi såg också resterna av en gammal murken hyvelbänk. Den har säkert varit vår fars. Han var en duktig snickare. Han hade gjort de flesta av våra möbler.

Jag träffade min 8 år äldre syster Maria några dagar senare och berättade om vad vi hittat. Hon bekräftade då att vårt hus träffats av bomber, som varit avsedda för väg-/järnvägskorsningen ett par hundra meter längre bort. Detta hade far berättat för henne, för han kom tillbaka dit under fortsättningskriget.

Jag känner ingen besvikelse över det jag sett. Det var väntat. Känslorna ligger på ett helt annat plan. Det är här jag ville bo med mina föräldrar och syskon - men inte fick. Vad skulle ryssarna med denna del av Karelen till? Dom har i 60 år genom vanskötsel förvandlat det bördiga landskapet och kultur-skatterna i Sortavala till en slags gigantisk soptipp, där tvångsförflyttade ryssar inte fick äga något och inte ville bo.


Tapani Rossi

 

PS Hämekoski var en liten by i Harlu socken norr om Ladogas nordligaste delar, två-tre kilometer söder om Jänisjärvi. 

 

Här sitter jag på trappan

till mitt hem i Hämekoski 

 

Här bodde jag 1939

 

63 år senare på samma trappa

 

Tillbaka till Krigsbarn
(C) Copyright 2004
Senast uppdaterad
2009-09-18 13:17