skedde de organiserade transporterna i första hand med båt mellan Åbo och Stockholm, men det blev riskabelt dels p.g.a. täta bombraider mot hamnen och dels att Isförhållandena på Ålands hav blev allt svårare. Man beslöt att ordna regelbundna barn-transporter med tåg över Haparanda, en väg som redan utnytt-jades av de som på eget initiativ sökte sig till Sverige. Den 11 januari 1940 startade det första barntåget från Helsingfors mot Torneå/Haparanda med ca 400 personer, varav 300 barn, ombord.
Det blev en farlig resa
eftersom ryska bombplan attackerade tåget flera gånger.Tåget tvingades till flera stopp och resenären att söka skydd i terrängen. Man var inte framme i Haparanda förrän den 13 jan. Samma dag skedde den ryskaubåtsattackenmot en konvoj där Bore I ingick. Det blev den vinterns sista båttransport. Fr.o.m. nu var det bara tåg och flyg som gällde. Man övergick också till nattransporter, då dessa var mindre riskabla.
Tågresorna innebar också hälsorisker genom den smittspridning, som kunde ske när så många barn fördes samman i trånga kupér under lång tid. Det skulle visa sig att denna risk ökade betydligt vid de senare transporterna från 1941.
Många tåg
Transporterna skedde med allt kortare mellanrum och snart kom ett tåg med 300 barn var tredje dag till Haparanda. Där vidtogs bad, sanering av kläder och utspisning innan resan gick med svenska tåg till genomgångsförläggningarna i bl.a. Vindel, Stockholm eller Örebro.
Personal och mat
Ombord på de svenska tågen fanns två lottor på varje vagn, dessutom medföljde läkare och sjukvårdare varje tåg, som ofta kunde vara svenska arméns sjuktransporttåg. Utspisning ombe-sörjdes i början vid vissa större stationer av den lokala lotta-kåren. Senare ställde SJ iordning särskilda vagnar så utspisning kunde ske under gång.
När kriget var slut
återvände mer än 90% av barnen till Finland. Flera extratåg gick till Haparanda för dem som hade sina hem i norra Finland. På sex veckor hade nästan alla återvänt.
