Det är som vuxen jag fått veta resvägen. Som barn hade jag inte något begrepp om det bara att det var en massa tågstopp och tågbyten.
Resan började i Lövestad och gick till Ystad där det samlats barn, vuxna och tanter i uniform. I Ystad skapades det första barntåget och när avgången var definitiv kunde inte ängslan och oro längre tystas ner av uniformstanterna. Gråten upphörde så småningom och övergick till dämpat hulkande och slutligen tystnad. Vid ett par stopp på vägen kom nya barn ombord. De grät också när tåget avgick.
Fr.o.m nu är minnena otydliga. Jag vet bara att vi bytte tåg igen. Denna gång i Malmö. Det var till kupévagnar med ganska mjuka soffor, som kändes skönare än träbänkarna vi suttit på.
Det har berättats mig att resan gick från Malmö till Göteborg, där ytterliga vagnar med barn kopplades på. I Stockholm skedde nästa om-lastning. Jag vet inte om vi sov någonstans där eller om vi fortsatte norrut direkt. Jag minns bara att man ibland placerade stora skivor mellan sofforna och på något sätt bäddade ner oss på det hårda underlaget.
På mornarna fick vi havregrynsgröt. Den var många gånger klumpig och kall. Mjölken i gröten spilldes ofta ut, eftersom det inte fanns något bord att sitta vid. Små barn kan ju sällan balansera en tallrik och samtidigt hålla i både sked och smörgås. Det var ju bara de största pojkarna, som tog plats vid de små fönsterborden. Jag har ett mycket svagt minne av köttbullar en gång, i övrigt minns jag inget om mat-rutinerna.
Bråket och oron på de hårda "sängarna" är ett av de kvarstående minnet av resan, som alltså gick till Haparanda. Givetvis skedde tågbyte där till ett obekvämt tåg med stor trängsel. Uniformstanterna pratade finska och jag begrep ingenting. Här vet jag att jag kände mig orolig och rädd. Men vad kunde jag göra? Det var bara min bror Seppo, som jag kunde prata med. Lillasyster Pirkko fanns i en helt annan vagn.
Resan från Lövestad, via Malmö, Göte-borg, Stockholm, Haparanda och Torneå. Så småningom kom vi fram till Kuopio, till en familj jag inte längre kände igen.
Fullpackade väskor och kartonger ingick i vårt resgods, som faktiskt lastades av samtidigt. Jag har ett klart minne av att det var mycket varmt den dagen vi kom fram.
Genom Ruth Erikssons anteckningar vet jag nu att det var tåget Alarik som trans-porterade oss från Torneå till Pieksämäki, där tågbyte skedde för sista biten norrut till Kuopio.
Redan efter 9-10 månader var det dags för en ny resa till Sverige 1944. Återigen med tåg, denna gång från Kuopio till båten i Åbo. Givetvis blev det ett nytt tåg från Stockholm till Lövestad med ett byte i Eslöv. Underligt nog minns jag inte någon-ting från den resan.
Tapani Rossi
Har du personliga minnen från en tågresa till eller från Sverige. Skriv en artikel, som kan publiceras här.
