Konflikter mellan länder uppstår nästan alltid när någon part strävar efter eller har tillskansat sig land-område, som annan part uppfattar som sitt. De bakom-liggande motiven kan vara gamla eller rent uråldriga, men ges i en viss politisk situation en ny aktualitet.

De finska krigen handlade om kontroll över eller innehav av nya landområden. Finlands konflikt med Sovjetunionen (Ryssland) kan sökas tillbaka till 1890-talet, eller kanske tidigare. Jag har här valt att peka på några rent imperialistiska idéer som var tydligt uttalade i Finland på 1920,-30 och -40-talen. Det finns inget facit annat än den verklighet som upp-stått. Man kan bara tänka och spekulera över alternativen. Krig innebär konsekvenser för alla, inte minst för barn. Krig skapar bl a krigsbarn.


Personligt historieintresse
Vi är många krigsbarn i Sverige, som har stort intresse av Finlands historia och samhälle. I många år har jag själv läst mycket om Finlands historia. Det har varit såväl välgörande som bittert att få en bättre insikt i krigsårens politiska och militära ambitioner och beslut. Finlands “hjältegloria” har hos mig hamnat på sned när jag förstått att chauvinistiska och tyskorienterade tankar fick stort genomslag.


Storfinland
Jag har bl a studerat de gamla tankarna och idéerna om ett Storfinland med en finsk östgräns bortom sjön Onega till Vita Havet. Området kallas ömsom Fjärrkarelen, ömsom Öst-Karelen (= Itä Karjala).  Det var tankar, som bl a ledde till att Finland redan 1919 - 1920 med militära expeditioner trängde in på ryskt territorium i avsikt att befria stamfränderna från kommunisternas förtryck.

Ett tänkt Storfinland  med den s.k. "trenäsgränsen":

Finska viken-Ladoga, Ladoga-Onega, Onega-Vita havet.

 

Blickar mot öster
Det i Viborg skapade Karelska Medborgarförbundet gav 1919 ut en publikation med engelska titeln “The Greater Finland”. Med utgångspunkt från en rad parametrar; finner man såväl geografiska, befolkningsmässiga, som geologiska, strategiska m fl argument för införlivandet av Östkarelen och Kola med Finland. Karelska Medborgarförbundet skriver i en artikel 1920 om Fjärrkarelen: Stamfrändernas vidsträckta område, vilket såsom en omedelbar fortsättning av det statliga Finland, breder ut sig mot Onega i öster och Svirfloden i sydost, väntande på sin befrielse.

 

Jägarna
Efter inbördeskriget 1918 hade medlemmar ur jägarbataljonen gjort raider in i Fjärrkarelen för att bl a förfölja flyktade finska kommunister. 27:e Jägarbataljonen var en hemlig, till Tyskland förlagd, militär utbildningsenhet. Vid dess tillblivelse hade man på sitt program att befria inte enbart Finland utan även de finska frändefolken i Östkarelen. Jägarna fick ett av-görande inflytande på utgången av 1918 års inbördeskrig och hyllades som hjältar av den segrande vita sidan. De ställde redan då krav på inflytande på den militära organisationen och pressade Mannerheim till eftergifter. Många tillhörde AKS (Akademiska Karelska Sällskapet) en ordens-liknande rörelse, vars bärande idé var (Öst-)Karelens förening med Finland, dvs skapande av ett Storfinland. Åtskilliga blev sedan högre officerare i den finska krigsmakten och generalstaben under krigsåren 1939-45. Sammanlagt 49 jägarofficerare fick generals militärgrad.

Vänskapliga relationer
Vid inbördeskriget 1918 hjälpte tyska trupper den "vita" finska sidan att krossa "de röda" och driva ut ryska trupper. Till 20 årsminnet av inbördeskriget (1938) tilläts tyska trupper defilera i en militärparad genom Helsingfors. Kanske en bagatellartad händelse, men den uppfattades som ett av flera tecken på mångårig och nära vänskap mellan länderna. Redan 1918 bildades Suomalais-Saksalainen Seura (Finsk-Tyska Sällskapet) som dock var mera kulturellt än politiskt orienterad. Åtskilligt fler exempel på finsk-tyska rela-tioner fanns och som ganska snart skulle visa sig i konkret handling.

Rysk misstro
Stalin och Molotov var medvetna om de gamla finska intressena av Öst-Karelen och de vänskapliga relationerna till Tyskland. Det fanns därför en förklarlig misstro mot Finland vid världskrigets utbrott. Sovjetunionen såg att finska intressen, som riktades mot Öst-Karelen, byggde på liknande tankar som Nazi-Tysklands “Lebensraum”, livsrummet i öster, som innebar att Tyskland såg sin framtid ligga i erövringen av Östeuropa. Att tidigt skydda sina intressen visavi sina grannländer var naturligt för ryssarna, som inte hade några betänkligheter att komma överens med tyskarna och underteckna den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten.

Molotov skriver under pakten med Tyskland

Ribbentrop o Stalin nöjda åskdare.

Detta avtal gav Sovjet fria händer att ställa krav på grann-länderna, vilket man omedelbart också gjorde. Sovjet krävde landavträdelser från Finland. Men Finland gjorde i förhand-lingarna inte några eftergifter. När förhandlingarna körde fast blev det maktspråket som fick gälla. Den 30 nov 1939 anföll Sovjet Finland. Vinterkriget bröt ut.

Vinterkriget
Finland förde en hjältemodig försvarskamp under vinterkriget. Men hjältemodet har delvis präglats av segrarna vid Salla, Raate, Kuhmo, Tolvajärvi, Kitilä o.s.v. Finska framgångar där fick stor hjälp av fantasilös strategi och taktik av ryska befälhavare i kombination med undermålig trupp och materiel. Den stränga vintern 1939-40 var oerhört svår för alla soldater, men finnarna kunde bättre än de illa utrustade ryssarna utnyttja och uthärda snön och kölden. När Röda Armén fick ny ledning, nytt materiel och bättre rustade soldater, räckte det inte ens med sisu och finskt hjältemod.

Självklart förringas inte de enskilda soldaternas heroiska och självutplånande insatser. De kämpade en Davids kamp mot Goliat, men i vinterkriget fick en utmattad David stryk av en sargad Goliat.
Under vinterkriget stupade 22.000 finska soldater på finsk mark och mer än 45.000 sårades i det bittra försvaret av landets gränser. Anfallet mot Finland kostade ryssarna uppåt 200.000 stupade soldater och mer än en halv miljon sårade; allt på den finska sidan av gränsen.

Finlands förlorade i fredsuppgörelsen större delen av Karelen i sydöst, gränskommunerna i Sallaområdet i norr, öar i Finska viken och tvingades utarrendera Hangöudd som flottbas till Sovjet. Med landförlusterna följde evakuering av mer än 430 000 karelare och befolkning i Hangö och Sallaområdet.  Läs mer om evakueringen här.
 

Mellanfreden

kallas den period som följde efter vinterkriget från mars 1940 till juni 1941. Det var ingalunda någon helt fredlig period. Febril aktivitet rådde, där Finland gick en svår diplomatisk balansgång mellan Sovjet och Tyskland. Mot Sovjet gällde det att hålla en ödmjuk och vänskaplig ton samtidigt som man fördjupade sina relationer till Tyskland på flera nivåer.

Inrikes gällde det att lösa de enorma bostadsproblemen och den sviktande livsmedelstillgången. Samtidigt genomförde man omfattande militär utbildning och upprustning stora befästningsarbeten.

Vänskapens pris
Kriget i Europa utvidgas i slutet av juni 1941 efter en tids tillta-gande spänning mellan Tyskland och Sovjetunionen. Molotov-Ribbentrop-pakten var överspelad. Den 22 juni verkställde Hitler den hemliga krigsplanen “Barbarossa” och kastade in stora delar av sitt väldiga krigsmaskineri i ett anfall mot ryssarna. Leningrad var ett av flera viktigt mål. I planen ingick att Finland skulle engageras i anfallskriget mot Sovjet såväl öster som väster om Ladoga.

Professor Henrik Meianander uttalar i en artikel i Hufvudstads-bladet den 21.11 2005: "Mängder av fakta visar att Finland deltog i förberedelserna av dentyska attacken på Sovjet i juni 1944."

Fortsättningskrigets inledning
Efter flera månader av upprustning och förberedelser hade Finland en armé i juni 1941 på över 475 000 man. Den var för-hållande till befolkningens storlek kanske Europas största. Huvuddelen stod stridsberedd längs med gränsen mot Sovjetunionen redan den 22 juni, men det var först den 26 juni 1941 som Finlands armé inledde sina krigshandlingar.

Man hade avvaktat ryska attacker för att motivera ett för-svarskrig. Men först den 10 juli ryckte finska trupper fram över den efter vinterkriget påtvingade gränsen i Karelen.

I finska Lappland hade tyska trupper samlats från Norge och finska trupper ställdes där under tyskt befäl. Petsamo anfölls redan den 22 juni och besattes snabbt varefter man siktade in sig mot den strategiskt viktiga Murmanbanan.
Även Sverige blev motvilligt indraget i kriget i så måtto att man tillät transitering av tyska trupper genom landet till Norge och Finland.

Karelen till Finland
Återtagande av det förlorade Karelen var de flesta finnars önskan. Men den gamla storfinska tanken fick också ny näring hos många politiker och officerare. Mannerheim själv gav uttryck åt denna i sin dagorder nr 3 1941:

Under frihetskriget år 1918 gav jag Karelens folk på ömse sidor om vår östra gräns löftet att inte sticka mitt svärd i slidan förrän Finland och Fjärrkarelen voro fria.—— Ett fritt Karelen och ett stort Finland stiger fram för våra blickar ur mäktiga världshistoriska händelsers svall. Må försynen, som länkar folkens öden, förunna Finlands armé att infria löftet jag givit Karelens folk.
Generalstaben, som ju mest bestod av jägarna från 27:e bataljonen, såg nu chansen att förverkliga sina drömmar om ett Storfinland. Många bar med sig Mannerheims uppfordrande ord vid tacktalet i Vasa två år efter inbördeskriget:
Nu väntar eder ett stort och ärofullt verk: skapande av en armé, som förmår göra Finland fritt och dess folk stort och mäktigt.
Efter kort tid hade finska armén återtagit förlorade områden och i aug/sept stod man vid 1939 års gräns i södra Karelen. Den efter vinterkriget evakuerade karelska befolkningen följde tätt efter för att ta sina förlorade hem i besittning.
Överbefälhavare Mannerheim motsatte sig tyska krav att finska förband skulle delta i belägringen av Leningrad. Han, generalstaben, president Ryti och större delen av regeringen var dock eniga om att fortsätta inmarschen över den gamla gränsen till det hägrande Öst-Karelen. Finlands riksdag beslöt 6.12.1941 att införliva de återerövrade områdena med Finland, och man förberedde även införlivandet av Öst-Karelen till Finland efter kriget.

Talvelas dröm
Redan på nyårsdagen 1941, skrev generalmajoren Paavo Talvela i en dagboksanteckning:

Jag hoppas att det år som nu börjar skall medföra möjligheten att tillsammans med Tyskland slå ryssen. Då förverkligas kanske min gamla Karelendröm.

Talvela t.h. i samspråk med Mannerheim

Talvela var vid denna tid placerad i Berlin som Mannerheims sändebud och hade flera kontakter med den tyska general-staben och var helt visst väl informerad om Barbarossa-planens innehåll, i varje fall vad gällde Finlands del.
Talvela var en av de jägare som stred på den vita sidan under inbördeskriget, och som senare deltog i stamfejder under Olonets-expeditionen (mellan Ladoga och Onega), där han var ÖB 1919-1920 och även i Öst-Karelens frivilligkår 1921-1922. Den 4 september 1941 fick han leda en armékår över gränsen för att erövra dessa områden. I nästan tre år kunde Talvela leva med sin dröm.

Finland anfaller
Redan i juli 1941 fanns finska trupper inne på ryskt territorium och bara några månader senare, den 1 okt, intas den rysk-karelska huvudstaden Petroskoj vid Onega.

Mannerheim och Talvela i Svir sept 1941

Generalstabschefen Heinrich strax bakom Mannerheim.

 

Utmed floden Svir (eller Syväri), mellan Onega och Ladoga, befäster Talvelas armékår, efter bittra strider, nära nog alla försvarsstrategiska poster. Ett annat mål var järnvägen från Murmansk till Leningrad. Under en tid hade tyska och finska trupper skurit av denna för trafik.

 

Kritiken tystas
Fortsättningskrigets gränsöverskridande betraktades då i flera kretsar som ett anfallskrig, men den stränga presscensuren hindrade offentlig debatt.
I Väinö Linnas Okänd Soldat säger soldaten Salo: “Vi är i Ryssland nu, grabbar!”, varpå den buttre Lahtinen svarar: “Vi är så, ja. Och här var det slut på vår rätt. Hädanefter är vi på rövartåg. Så mycket ni vet.”
Nog hade det lilla folket kunnat haft ett annat alternativ om inte chauvinism och expansionism varit de styrandes ledstjärna.

 

Finland ockuperar
Arméledningen hävdade försvarsstrategiska grunder för sina långt framskjutna positioner. Man befann sig flera tiotals mil inne i ryska Karelen. Det var de facto en ockupation av ett stort landområde som aldrig varit finskt. Militärförvaltningens represetanter förberedde områdets förfinskning. Frimärken med namnet Itä-Karjala trycktes, finska skolor och lärarse-minarier öppnades. Inte bara på kartan byttes ryska ortnamn till finska, utan också fysiska väg- och ortsskyltar. Onega blev Ääninen, Petroskoj blev Äänislinna, Svir blev Syväri.

Mannerheim säger i en dagorder 8.7 1941, innan ockupationen av Östkarelen inleds:

”Den östkarelska befolkningen skall behandlas vänligt, men försiktigt. Den ryska befolkningen skall fängslas och sändas till koncentrationsläger.” 

En etnisk rensning kunde därför genomföras och tiotusentals rysktalande invånare interneras i särskilda läger. 

Den lutherska kyrkan försökte omvända den fåtaliga befolk-ningen till lutherdomen, dock med ringa framgång.

Åren 1942-43 präglas av ett ställningskrig med förhållandevis få förluster. Spanings- och patrullverksamhet för information om fiendens trupprörelser samt  fångtagningar, var jämte utbyggnad och förstärkning av ställningarna de vanligast aktiviteterna.

 

Ryska björnen reser sig

De första fem månaderna 1944 skedde omfattande ryska truppkoncentrationer vid Karelska näset och Svirfronten. Den 9 juni 1944, bara 3 dagar efter de allierades landstigning i Normandie, gick Sovjetunionen till angrepp mot de finska trupperna med en förödande intensitet och styrka. Hundratals finska soldater stupar eller såras varje dag i sina fruktlösa försök att hejda den överlägsna ryska krigsmakten. I tre månader pågår striderna med ständig finsk reträtt, som stundtals kunde bli till oordnad flykt. Med finska trupp-koncentrationer på några startegiskt viktiga platser och heroiska insatser parade med djärvhet och envishet lyckades Finlands armé  genom avvärjningssegrar åstadkomma så allavarliga ryska förluster att risken för ockupation av landet kunde undvikas.  Först den 4 och 5 september tystnar vapnen.

Förlusterna var stora
Under fortsättningskriget skedde stora finska förluster på ryskt territorium såväl i stupade som sårade. I kriget stupade eller försvann cirka 59’000 man. Ca 158’000 sårades, därav blev mer än 50’000 svårt invalidiserade. I fångenskap fanns 3’400 man. Förutom 27’000 krigsänkor och 50’000 fader- eller föräldralösa barn i Finland fanns 35-40’000 krigsbarn i Sverige. Flera tusen av dem skulle aldrig återvända. I det tysk-ockuperade Danmark fanns 4-5000 finska krigsbarn. 

Kriget i Lappland
Men Finlands krig var inte slut med detta. Ett villkor i vapen-stilleståndsavtalet var att finska armén omgående måste jaga ut de tyska trupperna ur landet. Dessa fanns i Lappland och hade inget intresse av att flytta på sig. Finnarna måste därför med vapenmakt driva ut tyskarna. I reträtten mot Norge, brände tyskarna allt i sin väg. Nästan hälften av alla byggnader i finska Lappland brändes. Rovaniemi, Ivalo med flera orter brändes ner totalt. Järnvägar och broar sprängdes och vägar blockerades eller minerades.

 

 

 

Tidigt tog regeringen beslut om evakuering av befolkningen. Man t.o.m. bad Sverige om att ta emot uppåt 100’000 personer. Men det blev inte tal inte någon evakuering med organiserade transporter. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med fordon, som kunde eller fick användas för civila transporter. I praktiken blev det mest en regelrätt flykt undan kriget. Nära nog alla tvingades gå tiotals mil för att nå svenska gränsen. Sverige fick i Norrbotten ta emot 48 000 flyktingar från Finland som en följd av tyskarnas brutala härjningar. Hjälpen var inte enbart humanitär – antalet omhändertagna kreatur var ca 25’000.
Än en gång ställde den svenska och nu i synnerhet den norr-ländska allmänheten upp för den finska befolkningen. Denna gång blev det dock inte så långvarigt. De sista tyskarna lämnade, efter ytterligare människooffer, finsk mark den 25 april 1945 och äntligen var Finlands krig slut.

Freden blev tung
Karelen förlorades igen, liksom landområden vid Salla samt flera öar i Finska viken. Petsamo med sina zinkgruvor längst upp i norr förlorades och dessutom tvingades Finland utarrendera Porkkalaområdet (väster om Helsingfors) som en sovjetisk armébas.

Därutöver dömdes Finland betala ett stort krigsskadestånd. Mer än 400’000 finnar hade förlorat sina hem och tvingades, nästan helt utblottade starta ett nytt liv, som flyktingar i sitt eget land.  Över 100’000 invånare i Lappland återvände till ruinerna av sina forna hem, där nästan hela den s.k. infra-strukturen med vägar, järnvägar och andra funktioner var utslagen.

Ur kaos föddes framgång
Från detta kaos där 13-14% av befolkningen förlorat sin hem, och tiotusentals familjer splittrats. Där trångboddhet, fattigdom och undernäring varit förhärskande, härfrån har Finland vandrat en mödosam väg framåt.
Under flera årtionden tvingades Finland till förnedrande sovjetisk detaljkontroll och politisk balansgång. Men efter att det ryska oket äntligen lyftas av har Finland utvecklats till ett av Nordens mera framgångsrika länder, som i flera avseenden gått om Sverige, som en modern ekonomisk välfärdsnation.

2006-02-15 Tapani Rossi