Finska gäster i Kristianstads län

 Av GERTRUD RODHE

 

Då Centrala Finlandshjälpen bildats och undertecknad fått i uppdrag att vara dess ombud i Kristianstads län, uppmanades all­mänheten i ortstidningarna att sända in anmälningar. Och de kom i massor! På ett par veckor anmäldes omkring 500 hem, sedermera ytterligare bortåt 300. Det var rörande brev, uttryck för vår reaktion mot det som skedde i Finland och vår vilja att göra något positivt för att hjälpa. Ett kortregister upprättades och det be­fanns att fyra femtedelar av hemmen ville ha en flicka mellan tre och sju år, helst svensktalande och "rar". För övrigt varierade önskningarna mellan ett spätt barn och en duktig flicka på tjugo år. Några få ville ha mödrar med barn, ett par goda människor ville ta emot en familj.

På grund av Skånes utsatta läge rådde först tvekan om vi över­huvudtaget skulle få några evakuerade. Men så kom den stora resandeströmmen från Finland, och vi fick besked om att trettio mödrar och barn kunde väntas. Resan över Haparanda hade varit lång och tröttsam, från Stockholm hade de rest kl. 1/2 2 och till Kristianstad kom de kl. 10 på kvällen. När de kom fram var det kallt och mörkt, och barnen var förbi av trötthet. Mycket folk var nere vid stationen, alla vänliga och intresserade.

Efter det flyktingarna lugnat sig ett par dagar på barnhemmet i Tollarp hade det hunnit bli klart hur de borde placeras. Det var ovärderligt att få ordna den saken i lugn. Från en socken i skogs­bygden på Linderödsåsen, Huaröd, hade genom barnavårdsman­nen anmälts flera goda hem för barn. Det vänliga folket där uppe fick emellertid ta emot både mödrar och barn och ville sen bara ha fler och fler, och där blev så småningom en hel koloni. Barna­vårdsmannen ville själv ha en flicka, liten och söt. Men eftersom vi bara fått mödrar med barn, så fick han vänta. Till slut fick han i alla fall den önskade lilla flickan, ljuslockig och söt - men med vilket humör! Det gick i alla fall bra.

 

Några mödrar med barn kom till gårdar som låg spridda i skogsbygden norr om Kristianstad. Det var nog ej så lätt för dem som fick gäster vilka endast talade finska. Somliga redde sig med att ringa upp i telefon till en finsktalande dam i staden, och hon fick tala ömsevis med gäster och värdfolk.

Knappt hade vi fått ut alla från barnhemmet förrän en ny sändning anlände, mödrar med små barn och några enstaka skol­barn. Men det gick bra att placera en del i Huaröd. Sedan ordna­des en koloni i Glimåkra, upp emot Smålands gränsen, och en i Lönsboda, ännu längre norrut. Prästen i Glimåkra[1] talar finska och blev en sammanhållande länk för skolbarnen som samlades där. Hans hem öppnades för barnen en eller två gånger i veckan, de läste finska och svenska, pratade och skrev brev hem. En gift sjuksköterska tog hand om dem när så behövdes och på hen­nes skrivmaskin skrevs många finska brev denna tid. Barnen gick i skolorna, för de finsktalande blev ju tiden för kort för att de skulle få någon större nytta därav, men de var sysselsatta och de lärde sig alltid en del svenska. Hemmen tycks ej haft några svårigheter med dem, där blev stor vänskap.

Fyra transporter på 30-40 personer fick vi taga emot mellan den 13 februari och 18 mars. Ibland var de förkylda och fick stanna på barnhemmet tills smittan var över, ibland var det svårt att placera en hel familj på ett och samma ställe, vilket ju var mest önskvärt. Det var många frågor att reda ut. Sex små syskon placerades i en liten by, men då ingen av dem förstod ett ord svenska, blev det ganska bekymmersamt till dess vi fick en svensktalande mor med två små barn i en gård strax bredvid. Hon blev tolk för hela sällskapet.

Kolonien i Lönsboda hade också sitt centrum i prästgården. Där kom barnen ut i gårdar runt om i trakten och dit kom också många svensktalande, så att språksvårigheterna minskades.

Många av både barnen och mödrarna var ganska upprivna av alla fasor de gått igenom. En del barn kunde ej förmås att kläda av sig om nätterna första tiden, det var flyglarmen som spökade. Ett par små systrar kastade sig omkull i diket när de hörde en motorcykel. Men sådant gick småningom över. Att mödrarna många gånger var oroliga för mannen och de övriga barnen i Fin­land förstår man, det var ingen lätt tid. Men deras vistelse här gjorde dem i de flesta fall mycket gott. Det skånska lantlivet var en alldeles ny erfarenhet för många av dem som kom hit och som var hemma i Helsingfors. Vårt barnavårdsombud som vanligen följde barnen på resorna till hemmen ute i bygderna och som sedan hämtade dem, kunde i många fall konstatera att de blivit betydligt mera lätthanterliga under tiden i Sverige.

När tiderna här blev oroliga och order gavs att de finska gästerna skulle fara hem, blev det sorg och bekymmer på många håll, och många gåvor av olika slag fick barnen med sig när de reste. Mödrarna kände nog mera glädjen att fara tillbaka. ­Många vänliga brev har sedan kommit från de finska gästerna. För de svenska hemmen som fick ta emot dem var det en upp­levelse, särskilt där språket ej hindrade en närmare bekantskap. Det finska folket med dess mod och dess olyckor kom oss så nära. Och trots det underliga språket och de främmande namnen kände vi starkt samhörigheten.

 

Artikeln hämtad ur:

Hur Sverige hjälpte Finland genom Centrala Finlandshjälpen, Natur och Kultur, Sthlm 1940,

Red.kommitté: Prins Wilhelm, Elsa Björkman-Goldschmidt, Georg Knutson Kjellberg,

Sid 68-70



[1] Detta var prästen Olof Bernhof, som sedan flyttade tilll Norrbotten.