Jorden runt med Alarik är en reseskildning, skriven av en finsk sjuksköterska med svensk-klingande namnet Ruth Eriksson. "Alarik" var ett sjuktåg vars huvuduppgift var transport av skadade soldater från fronten till sjukhus i Finland. Men tidvis kunde det bli flera "barnresor". Chefen och läkare på tåget hette Alarik Jahkola. Tåget fick bära hans namn. Under fortsättningskriget fanns 10 tåg liknande ”Alarik”. Flera av de tågen gjorde liknande resor.


Ruth Eriksson var översköterska. Så ofta hon kunde skrev hon dagbok, och hennes anteck-ningar har sammanställts till en intressant bok.
Främst berättar hon om sjuktransporter, men hon beskriver också ett antal ”barnresor” till och från Torneå/Haparanda.



Hennes noteringar ger en för oss krigsbarn  välkänd dimension åt barntransporterna. Den 14 februari 1942 skriver hon om en transport från Helsingfors via Tammerfors och Seinäjoki till Haparanda, bl.a: Hjärtskärande är de scener, som utspelas vid tågets avgång. Mammornas ögon tåras i kapp med barnens, och det tar sin lilla tid innan ungarna lugnar sig. Är det månne rätt att på detta sätt skilja mor och barn åt för en lång tid? … Barnen är i stort sett söta och snälla. Sin hemlängtan har de ibland svårt att betvinga.


Dagen därpå skriver hon: Vårt eget lok stannar på Haapamäki och vårt nya vill inte orka dra oss, varför vi från Gamla-Karleby måste få ett till. Barnen är redan betydligt svårhanterligare. Trångt och obekvämt har de det. I min vagn har jag 46, alla kommer från Toijala. Barnen är upplockade längs hela vägen; de sista stiger på i Seinäjoki och då har vi 559.


Den 3 juni 1943 är ”Alarik” i Torneå för att transportera hemvändande barn och Ruth Eriksson skriver bl a: Kl. 24 gick jag till säng, kl 3 stiger jag upp. Då kör vi över, och bagage-lastningen börjar omedelbart. Den går fint, på 3 tim. Kl ½9 lastas barnen på, och det går också fint, på ½ timme. Barnens antal är 529. Av dessa förs dock 14 med bil till Torneå, så vi får endast 515. Följeslagare finnes 35+5 extra; färdledare är fru Lindgren. Kl ½12 startar vi från Torneå. Den extra vagnen stannar i Uleåborg.

RISKFYLLDA RESOR

Tågvagnar i Finland var enkla 3:e klassvagnar trånga och obekväma. Och resorna var inga-lunda riskfria. Vid flyglarm stoppade tågen och alla fick ta skydd i terrängen.

Hygienförutsättningarna var minimala. Varje vagn rymde ca 50 barn och två-tre personal. Mer än 500 personer tillbringade ofta flera dygn tillsammans i de trånga tågen.

I Finland räckte inte läkarresurserna till för den kontroll av barnens hälsa, som egentligen skulle ha gjorts. Så smittbärare fanns ofta bland de friska utan att man visste något om det.

Luftburna infektioner spred sig lätt. Det gjorde också kläd- och huvudlöss. Även om man för-sökte samla sjuka barn i vissa vagnar var det naturligtvis en omöjlig uppgift att skapa effektiv isolering, av t.ex. difteri- eller tbc-fall.

Ofta ifrågasatte personalen ombord om det verkligen var nödvändigt att utsätta barnen för allt det som de flera dygn långa tågresorna innebar. Det gjorde den svenska Medicinalsty-relsen också, konstaterade. att redan då man sammanförde barnen i Finland till de långvariga tågtransporterna uppstod stora hälsorisker genom smittspridning. Man menade att läkar-besiktningar och karantänsvistelse borde organiseras redan i Finland. Barnen borde heller inte sändas i större grupper än 300. Varken finska eller svenska myndigheter tog någon hänsyn till dessa påpekanden.

Det är svårt att hitta vuxna "krigsbarn" som har positiva minnen av tågresorna.  Möjligen var det i så fall resan hem till Finland igen.