Var det nödvändigt? Var det fel?
Som barn fick vi lära att Sovjet anföll Finland 1941 och det var därför vi skickades till Sverige. Många har inte insett att Finland de facto ställde sig på Tysklands sida i ett anfallskrig mot ryssen. Från att återta förlorade områden, fortsatte Finland med ockupation av Fjärrkarelen. Den gamla storfinska tanken hade fått nytt liv.



Bortser man från rasbiologiska spekulationer kan man fråga om det var rysskräcken eller enbart humanitära skäl som låg bakom barnförflyttningen? Eller försökte man göra en dygd av nödvän-digheten? Under förespegling att man ville rädda livet på barnen skickades de iväg.

 

Det är svårt att se att det som kallats “världens största barnför-flyttning” enbart var en humanitär åtgärd. Om de inte genomförts  hade troligen den finska krigsmakten haft svårare att utföra sina omfattande operationer i Öst-Karelen. Med fronten 20-30 mil borta vid Murmanbanan, Onega och Svirfloden krävdes enorma insatser såväl i hemmafronten, krigsindustrin, krigssjukvården som i transportväsendet, samhällsservicen och folkför-sörjningen. Den enda arbetskraftsreserv som fanns var kvinnorna och barnen i tonåren. Den finska lottakåren hade i juni 1941 uppåt 150 000 kvinnor i aktiv tjänst och Röda Korset tiotusental. Det infördes generell arbetsplikt för kvinnor, och sådant är ju svårt att förena med samtidig vård av egna småbarn. Barnen var helt enkelt ivägen för att att krigsherrarna lättare skulle kunna uppnå sina mål. 

 

Alla dessa samverkande omständigheter parades med att man inte tvekade att utnyttja den svenska beredvilligheten att ta hand om inte bara de minsta barnen, utan också barn i skolåldern.

Dock var långt ifrån alla föräldrar villiga att sända iväg sina barn, men protester tystades med hot om sanktioner mot familjen. Socialministeriets Barnförflyttningskommitté hade stor makt. Men trots det fanns det föräldrar, som vägrade skicka iväg sina barn. Kritiska pressröster till barntransporterna kvästes effektiv med sträng censur. Varför utövades påtryckningar på föräldrar som inte ville sända iväg några barn? Varför tystades den kritiska rösterna? Det finns alltså skäl att tro att många barn fick lämna föräldrar, syskon och andra släktingar för att det militära läget krävde det.

 

Det förekommer t o m påståenden om att det i vissa kretsar blev en slags modefluga att sända sina barn till Sverige även från orter där varken hunger eller bombhot var särskilt överhäng-ande. Men detta var knappast en särskilt utbredd företeelse.

 

Barnen skrivs in för resan till Sverige.

 

  

 Kvinnor i granattillverkning

 

Kvinnor i skördearbetet

 

Kvinnor i byggsvängen

Pojke från Viborg

på väg till Sverige

Var det rätt?
Man skall naturligtvis också vara på det klara med att vistelsen i Sverige räddade många barn till livet t ex tack vare adekvat sjukhusvård och riktig kost. Ca 5000 sjuka och/eller undernärda barn fick vård i Sverige. Tack vare läkarkontrollerna vid genom-gångshemmen kunde dessutom åtskilliga barn med pågående eller begynnade sjukdom eller smitta upptäckas för att omgående få adekvat behandling.

Viktigast var kanske den ökande livsmedelsbrist, som uppstod dels pga importstopp från väst och dels pga uteblivna skördar från Karelen - Finlands kornbod. Med den bättre kosten i Sverige kunde t ex många tbc-fall snabbare tillfriskna, undernärda barn återhämta styrka och energi. Och visst blev det färre barn att mätta i Finland. Men det fanns också de som påstod att livsmedelsbristen inte var värre än att barnen kunde stannat hemma.  Bomber och granater var inte den stora faran man räddades ifrån. Vilket kanske var en allmän uppfattning i Sverige. Och trots allt var det ju många barn som stannade kvar i Finland - P Kavén anger i sin bok att av barn i åldern 1-14 år var det bara 7% som sändes till Sverige. Alltså 93% av åldersgruppen blev kvar i Finland. Av dessa barn var det relativt få som föll offer för sådana händelser. En omfattande evakuering till inlandet från utsatta områden i öster och söder minskade sådan risker. Ryska partisaner har dock utfört direkta mord på små barn i finska gränsbyar under fortsättningskriget.

 

Barn förlorade inte enbart sina hem utan ibland också sina föräldrar som en följd av kriget. För dessa blev ett hem med nya föräldrar i Sverige ofta högsta vinsten i livets lotteri. Och onekligen var det så, att den svenska beredvilligheten att hjälpa till att ta hand om små finska barn var enormt stor. Det fanns kanske någon slags egennytta som motiv hos en del svenska familjer. Och granskningen av fosterhems lämplighet kunde också ha allvarliga brister. Men detta överskuggas av starkt humanistiskt motiv hos det absoluta flertalet.

Kommentar
Det är som synes en mångfasetterad och komplicerad händel-seutveckling, som leder fram till barnförflyttningen. Oavsett om vi blev kvar i Sverige eller fick komma hem till Finland, är det separationerna och deras konsekvenser, som påverkat oss mest. Ett litet barn, som inte ser sina föräldrar och syskon längre byter ut dem mot de  människor som finns i närheten. Att sedan skiljas från dessa skapar nytt separations-trauma. Upprepade separationer har hos många skapat livslång inre smärta. Att inte känna igen sin biologiska mor eller inte bli igenkänd av henne efter år av skilsmässa åstadkommer nya känslostormar. Exemplen kan tusenfaldigas. Läs mer här.

Det finns de som uttrycker stor glädje över att de kom till Sverige, medan många bär en livslång sorg och saknad över allt det de förlorade när resan till Sverige blev ett faktum. Det finns också exempel på att man helt tagit avstånd från allt vad finskt är. Andra har upplevt att det känslomässiga bandet till föräldrar och kvarvarande syskon helt gått förlorat. Andra känner bitterhet mot den behandling de utsattes för som fosterbarn i Sverige. Den bitterheten kan ibland paras med hat mot modern och/eller fadern, som upplevs som de som svek sitt barn.

Många har ändå slutligen försonats med sitt öde och ser de ljusa sidorna av återvunna relationer till syskon och släkt i Finland.

Jag kan personligen inte förstå de krigsbarn i Sverige som helt tar avstånd från sitt eget ursprung. Man förnekar sig själv att man faktiskt har biologiska föräldrar, kanske rent av syskon och kusiner. De egna barnen tillåts inte ha mor- eller farföräldrar mor- eller farbröder, kusiner. Man tvingar sig själv att leva sitt liv i Sverige i ett genetiskt vacuum. 

 

Statistiken osäker

Hur många barn som stannade kvar efter kriget finns inte säkra uppgifter om. Det rör sig dock om flera tusen. Hemförhållanden kunde ha ändrats så dramatiskt att enda alternativet var att stanna i Sverige. Starka bindningar till fosterhemmet kunde framkalla svåra slitningar med den biologiska familjen. Ibland kunde överenskommelse träffas, som slutligen resulterade i adoption eller fortsatt fosterbarnsstatus. Många barn som sändes hem kunde inte återanpassas till de väsentligt svårare förhållandena i Finland. Detta ledde till att krigsbarn efter kortare eller längre period återvände till Sverige, vanligtvis med fosterhemmets hjälp.

Högst varierande siffror anges över krigsbarn, som blev kvar eller återvände till Sverige  - från 4-5 000 barn upp till 15 000.

Mer om dessa konsekvenser beskrivs väl i Pertti Kavéns: 70.000 små öden respektive Annu Liikkanens: Med lapp om halsen. Två böcker som varmt rekommenderas.


Ett skiftande spektrum av erfarenheter och upplevelser bär vi krigsbarn med oss. Vår enda gemensamma nämnare är att vi är just krigsbarn med. Män med makt och hunger efter land skapade oss, vi blev ett av deras verktyg.

4åring har bytt sin biologiska familj mot fosterdito

 

9åring tar ett smärtsamt farväl av fostermor efter 6 år i Sverige.