Resan hemifrån kunde starta med en lång promenad, bak på en cykel, med häst-skjuts i vagn eller släde, på ett lastbilsflak eller i bästa fall med taxi.

Det var ofta just vid bytet till nästa transport-medel som det smärtsamma avskedet plötsligt och obevekligt infann sig. För de allra flesta krigsbarn är detta den stund som kommit att bli det smärtsammaste av allt. Det är ett barndoms-minne som inget barn borde få. Det tycks aldrig försvinna.

Fr.o.m. nu var det främmande människor som tog hand om barnen. De långa tågtransporterna hade personal som främst bestod av lottor - reselottor - som hade ett eget specialskrivet arbetsreglemente. Finska s.k. ledsagare var ofta med från resans start i Finland ända till de svenska genomgångshemmen eller karantäns-förläggningarna, där de ofta stannade till att barnen placerats i fosterhem. Länsombudet var ofta reseledare för de grupper, som skickades från Stockholm till mottagarlänet. De kunde också följa med barnkontingenter hela vägen från eller till Finland, såväl med båt som tåg.

Tågtransporterna över Haparanda ansågs säkrast även om de blev otroligt tröttsamma för barnen. Minor och is gjorde båttransporter osäkra vissa tider. Men vanligtvis var båt över Ålands hav till Stockholm eller Bottenviken till Umeå det bästa transportmedlet. Flyg användes åtminstone inledningsvis särskilt för sjuka barn, eftersom restiden blev avsevärt kortare än andra alternativ.

Statistiken över transporterna har sammanställt i en bilaga som du kan hitta om du klickar på ordet Transportstatistik här nedan: