Närheten till Finland torde vara skälet till att det relativt glesbefolkade Norrbotten tog emot ganska många barn, ca 8 % av antalet barn. I storstaden Stockholm hade man uppenbarligen inte några ambitioner att placera många barn. Att de minsta länen också var de minsta mottagarlänen var nog ganska naturligt.
Andelen krigsbarn i förhållande till länets befolkning
Men man kan också se barnmottagningen i förhållande till befolkningen i resp län. Då får listan ett något annorlunda utseende. De 21600 barnen svarade mot ca 0,3% av landets befolkning och länsvis blir det såhär:
Hallands län toppar listan. Befolkningsmässigt är det inget stort län. Men man lyckades bli det främsta mottagarlänet. En av för-klaringarna till detta är sannolikt att Hjälpkommitténs länsombud friherrinnan Ann-Marie Hermelin var en synnerligen aktiv och företagsam person. En annan kan vara att flera av 1941 års sommarbarn, som till stor del kom till Halland, vid fortsättnings-krigets utbrott måste stanna kvar i länet. Ett tredje skäl kan vara att Halmstad särskilt bjöd in barn från det evakuerade Hangö. Hangö är Halmstads vänort i Finland.
Närheten till Finland med de korta transportavstånden och att en stor del av befolkningen talade finska gjorde det troligen lättare att rekrytera fosterhem i Norrbotten. Men där fanns också över-stinnan Margit Ramström, som nog kunde mäta sig med Ann-Marie Hermelin i engagemang och företagsamhet.
.
Tabellen visar att Stockholm stad och storstadslänen med
Göteborg och Malmö inte blev prioriterade placeringsorter. I Skåne fanns en viss ängslan för tysk invasion, vilket gjorde att man skulle undvika att placera barn i "kustnära områden". Det är troligen förklaringen till att Kristianstads län relativt sett tog emot fler krigsbarn än Malmöhus län.
Överhuvudtaget tycks det varit hos landsbygdsbefolkningen och hos befolkningen i mindre städer och samhällen som man sökte fosterhem.
Antalet barn minskar - och ökar drastiskt
År 1943 var det bara något mer än 1300 barn som sändes till Sverige. De flesta av dessa var sjuka barn som skulle få sjukhusvård. Av de drygt 21000 barnen återvände minst 14000 till Finland 1943, så att det i Sverige bara fanns ca 7500 barn kvar vad årsslutet.
Uppgifter om barnens länsvisa placering vid 1944 års anstorm-ning saknas. Då fanns det som mest uppåt 40 000 barn i Sverige.
Det var en omfattande
transportorganisation som låg bakom all transport av barn och deras bagage.
Stora passlistor skrevs ut i Helsingfors över de barn som sändes iväg.
En kontingent med tåg eller båt kunde omfatta upp mer än 500 barn.
I Stockholm skrevs läns-visa färdsedlar; tåg eller tågvagn bokades.
En effektiv adminstration byggdes upp i varje län, som leddes av s.k. läns-ombud. Dessa fick an-svaret att föra register över alla barn som fanns i länet, var de var place-rade,antingen i foster-hem, barnhem eller sjukhus.
Den stora uppgiften var att söka fosterhem till alla barn. En uppgift som blev riktigt svår 1944.
Länsombudet var ofta reseledare för de grup-per, som skickades från Stockholm till mottagar-länet.
Se förteckning över länsombuden och deras medhjälpare.
